Skip navigation

Forskning - Dans som antidepressiv medicin?

Psykisk ohälsa såsom nedstämhet, sömnstörningar, oro, ångest och lättare smärttillstånd är idag ett tillstånd som tenderar att öka globalt och som orsakar störst sjukdomsbörda i samhället. I den här studien har forskarna använt sig av dans som motionsform. Den visar tydligt att den mentala hälsan påverkas mycket positivt av fysisk aktivitet. Detta kan vara ett bra argument för dig som arbetar inom träning, att kunna hänvisa till den här studien som tydligt visar att träning är bra för både knopp såsom kropp! Det som författarna tydligt vill nå ut med är vikten av att individanpassa träningsformen, träning ska vara roligt!! Glädje kan vara en inre motivation som motiverar till regelbunden träning/motion som i sin tur leder till ett ökat välmående.

 

Dans kan ge unga skydd mot psykisk ohälsa

Anna Duberg, Margareta Möller, Jill Taube

Läkartidningen 36/2013

 

Psykisk ohälsa är ett begrepp som inte har någon tydlig definition. I denna studie syftar författarna på självskattade psykiska symtom såsom nedstämdhet, sömnstörningar, oro, ångest och lättare smärttillstånd.

 

En god psykisk hälsa handlar om att människor upplever sin tillvaro som meningsfull och att de kan vara delaktiga i samhället och att de har en bra förmåga att hantera livets ”normala” motgångar.

 

Depression tenderar att öka globalt sett och beräknas att år 2030 vara ett av de tillstånd som orsakar störst sjukdomsbörda. I WHO:s beräkningar från år 2010 är depression det som ger mest minskning av friska levnadsår i regioner med höga eller medelhöga inkomster. Socialstyrelsen har riktlinjer som stödjer användandet av fysisk aktivitet/motion både vid lindrig depression och vid flera olika tillstånd av ångest. Förutom att minska depressiva symtom anses fysisk aktivitet/motion även kunna minska kostnader för mediciner och vård.

 

Ett flertal studier har senaste åren undersökt hur fysisk aktivitet/motion kan utgöra behandling eller en del av behandling vid depression.  En färsk metaanalys från 2013 fann att framför allt konditionsträning, men även styrketräning förbättrade responsen på depressionsbehandling med 49 procent. Bäst effekt sågs hos äldre patienter med milda depressiva symtom.

 

Det finns inte en enskild säkerställd verkningsmekanism utan det ett flertal hypoteser kring varför fysisk aktivitet/motion har positiv effekt vid depression. Antropologiskt sett har daglig fysisk aktivitet varit en grundläggande livsstil, en förutsättning för mänsklig överlevnad. Vår hjärna är skapad för att tillhöra en kropp som regelbundet rör på sig.

 

Vid djupa depressioner ses i hjärnan en minskning av de monoaminerga signalsubstanserna serotonin och noradrenalin. I djurexperimentella studier har forskare kunnat visa att hård fysisk träning ökar koncentrationen av dessa båda signalsubstanser, något som även skulle kunna gälla hos människor. Ett välkänt begrepp i biokemiska teorier är ”runner's highsom innebär att endorfinet, kroppens egenproducerade morfinliknande ämne, ökar vid hård fysisk träning och kan därför eventuellt  vara en del av den antidepressiva effekten. Sambandet och den vetenskapliga dokumentationen är dock inte helt entydiga.

 

Hippocampus har visat sig vara en känslig struktur i hjärnan. Detta område i hjärnan minskar i storlek vid exempelvis depression, vilket kan vara orsaken till den tillfälliga kognitiva svikt som ses. Den neurogenes (nybilning av nervceller) som kan ses i hippocampus vid fysisk aktivitet/motion, var i en studie lika stor som vid antidepressiv medicinering.

 

Eftersom en bestående livsstilsförändring bör eftersträvas ställs ökade krav på vården att individualisera valet av aktivitet. Att möta patienten där hon/han befinner sig är ofta nyckeln men kan vara mycket utmanande. När det gäller att åstadkomma en förändring av patientens motionsvanor är kanske det mest centrala begreppet motivation. Teorin om självbestämmande, ”self-determination theory”  förklarar det som att en positiv förändring (beteendemässigt, psykologiskt och kognitivt) sker i en gradvis övergång från icke motivation via yttre motivation till inre motivation och slutligen självbestämmande. Detta kan tolkas som att det är av stor vikt att patienten själv upplever aktiviteten som rolig för att behålla motivationen att fortsätta med den aktiviteten regelbundet.

 

Att anpassa val av motion/fysisk aktivitet efter målgruppens intresse kan anses vara en viktig aspekt. Inte bara för att öka motivation för regelbunden fysisk aktivitet/motion utan också för att understryka vikten av lustfylldhet i rörelse. Det ska vara kul! En positiv upplevelse kan stärka deltagarnas engagemang, självkänsla och attityd till sin egen kropp.

 

Dans har visat sig vara en av de mest populära aktiviteterna bland unga flickor och kan i ett socialt sammanhang tänkas fungera som en skyddsfaktor för att förebygga psykisk ohälsa, men även fungera som behandlingsform och reducera graden av psykosomatiska besvär hos denna målgrupp. Detta undersöktes i Dansprojektet, en randomiserad kontrollerad interventionsstudie från Örebro, som rönt stor uppmärksamhet. Huvudsyftet var att utvärdera hälsoeffekten och kostnadseffektiveten i att komplettera skolhälsovård med dans för flickor 13–18 år som har återkommande psykosomatiska besvär och/eller upplevd stress eller nedstämdhet. Ingen förkunskap i dans krävdes. Totalt 171 flickor rekryterades med hjälp av skolhälsovården i Örebro kommun. Randomisering till interventionsgrupp och kontrollgrupp utfördes av extern statistiker. Uppföljning skedde via regelbundna enkäter och djupintervjuer.

 

Dansen utövades 75 minuter två gånger i veckan efter skoltid och temat varierade från afrikansk dans och showjazz till streetdance. Fokus låg på att lyfta fram flickornas resurser genom att uppmuntra rörelseglädje istället för prestation. Avsikten var att erbjuda ett tillfälle att uppleva kroppen på ett positivt sätt, inte att öva till en föreställning i slutet av terminen. Denna kravlöshet var tydligt uttalad från studiestart och visade sig bli en nyckel till framgång. Totalt 92 procent av flickorna upplevde dansen som positiv. Trots en lång interventionstid på 8 månader var närvaron god; 67 procent av flickorna deltog 50–100 procent av det totala antalet tillfällen.

 

Analyser visar att de flickor som ingick i interventionsgrupp förbättrade den självskattade hälsan mer än de i kontrollgruppen. Den positiva effekten uppkom vid interventionens slut, men kvarstod även 4 och 12 månader efteråt. Självskattad hälsa mättes på en femgradig skala och skillnaden mellan grupperna i förändringsvärde vid de olika uppföljningarna var 0,30 (95 procents konfidensintervall, KI, –0,01–0,61) vid 8 månader, 0,62 (95 % KI, 0,25–0,99) vid 12 månader och 0,40 (95 % KI, 0,04–0,77) vid 20 månader.

 

Projektet uppvisar tydliga hälsoekonomiska vinster. Kostnadseffektiviteten i interventionen beror framför allt på att det är en förhållandevis billig insats, men effektiviteten beror också på vinster i livskvalitet (räknat i quality-adjusted life years, QALY) och besparingar inom skolhälsovården [32]. Opublicerade analyser visar även en signifikant minskning av sömnproblem och psykosomatiska symtom.

 

Möjliga byggstenar till framgångsrik förändring är:

  • Tydligt uttalat fokus på rörelseglädje, inte på prestation. Intervjuer visar att flickorna såg dansträningen som en fristad från vardagens högt satta krav, genom att dansen inte skulle bedömas.
  • Medbestämmande och kreativitet. Flickorna fick själva komma med önskemål vad gällde musik och dansstilar, och en del av koreografin var alltid eget skapande.
  • Efterfrågan. Det finns en tendens i Sverige att flickor inte får göra det de önskar på idrottslektionerna i samma utsträckning som pojkar. Bollsporter, som har visat sig vara pojkars förstahandsval, ligger på första plats när aktiviteter som utförs rangordnas. Dans, som är flickornas, ligger så långt ned som på sjunde plats.
  • Stärkt kontakt med den egna kroppen. Dans kan vara ett stöd i att förbättra kroppskännedom och kroppsuppfattning, vilket i sin tur kan påverka självkänslan.
  • För att öka fysisk aktivitet hos unga anses det fördelaktigt att använda sig av organiserade fritidsinterventioner som inte är tävlingsinriktade. Insatser där skola, kommun/landsting och familj samverkar anses öka potentialen för att lyckas.
  • Den sociala aspekten är central. Aktiviteter i grupp har givetvis betydelse för att minska känsla av utanförskap. Möjligheten att få nya vänner kan påverka följsamhet och intresse för regelbundet deltagande.
Back to top