Om ätstörningar – vad kan du som medmänniska göra?

Fakta om ätstörning

Begreppet ätstörningar är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som rör en persons relation till sig själv och till mat och ätande. Trots att konsekvensen av de olika sjukdomarna ter sig olika är kärnproblematiken snarlik. Utgångspunkten är en person som via kontroll över sina vanor och sitt ätande försöker minska den ångest som följer en kraftig rädsla för att gå upp i vikt.

Oavsett underdiagnos leder det ökade kontrollbehovet till att hen utvecklar ett synsätt där olika livsmedel och vanor tolkas som helt rätt eller helt fel.  Kopplat till ett bestämt rätt/fel-tänk kommer beteenden som syftar till att nå de högt ställda målen för att ”göra rätt”. Över tid leder sjukdomen till att personen förändrar sitt ätbeteende och lägger till beteenden för att kompensera ”fel” som den upplever att den begått. Om tillräckligt ”rätt” livsstil inte nås följer ångest, missnöje och besvikelse.

På sikt påverkas hela personens liv. När sjukdomen eskalerar, går mer av personens uppmärksamhet till att försöka minska ångesten och att inte göra fel utifrån egna snävt och högt ställda ”göra rätt”-listor. Detta går då ut över personens sociala liv, där det blir allt jobbigare att vistas i miljöer där personen inte kan ha tillräcklig kontroll över sina vanor och intag. Om sjukdomen förvärras blir det till sist ”enklare” för personen att avskärma sig från omvärlden för ”ifred” kunna lägga mer tid på de ångestdämpande beteenden omgivningen annars skulle ifrågasatt.

Anorexia Nervosa

Kan översättas till ”rastlös aptitlöshet”. Är förknippad med bantning och kompenserande beteende (ex. extra träning, att inte sitta still, att gå i tunna kläder osv.) för att nå viktnedgång. För att kunna behålla ångestdämpande beteenden leder sjukdomen till att personen börjar ljuga för och manipulera sin omgivning. Är oftast den diagnos vi tänker på när vi hör ordet ätstörning men är faktiskt minst förekommande. Enligt Mandometer uppnår 1 % av alla flickor 14-19 kriterierna för diagnosen Anorexia Nervosa.

Bulemia Nervosa

Sjukdomen har ett cirkulerande mönster av kontroll och ”nyttighet” följt av hetsätning. För att hantera ångesten, skammen och känslan av misslyckande för att inte ha klarat (de orimligt hårt ställda) målsättningarna av ”rätt” ätande, kompenserar personen genom att kräkas eller laxera. Vanligare bland unga vuxna, 1,5 % av kvinnor i åldern 17-25 år uppnår kriterierna för bulemi.

Ätstörning utan närmare specifikation

Överlägset vanligaste diagnosen där sjukdomen utgörs av en individuell mix av kriterier från ovanstående.

Binch Eating Disorder

En relativt ny diagnos som är kopplad till övervikt. Liknar bulemi med ett mönster som pendlar mellan kontroll och förlorad kontroll. Skillnaden är att den här sjukdomen inte innebär kompensation såsom kräkning och därför leder till att vikten motvilligt ökar.

Vad kan du göra?

Om sjukdomen fortgår får alla varianter av sjukdomen över tid allvarliga konsekvenser, såsom rejält sänkt livskvalitet, ångest, depression och tvångsmässiga beteenden. Kopplat till de olika underdiagnoserna följer olika kroppsliga problem – allt från ofrivillig barnlöshet, hjärtproblem till död. Här är tecken att vara vaken på:

  1. Rätt/fel-tänk
    Lyssna efter hur personen pratar om mat, om sig själv och om träning. Är det ett tänkesätt som innebär att man bara kan göra rätt på ett enda sätt och att även då var det egentligen inte bra nog? Eller att när något inte gick som tänkt så är det samma sak som att personen är totalt misslyckad?
  2. Ändrat ätbeteende
    Kan exempelvis innebära att olika livsmedel ska intas i en viss ”rätt” ordning, att personen äter betydligt långsammare än förr eller exempelvis lägger stor energi på att noggrant skära maten på tallriken i pyttesmå delar. Det kan också handla om att förändra preferenser, att exempelvis gå från en blandad kost till vegetarisk, eller att plötsligt utesluta exempelvis laktos för att mejeriprodukter inte längre upplevs som nyttiga.
  3. Kompenserande beteenden
    Kan exempelvis innebära att personen lägger till mer träning för att kompensera något den ätit, att personen aldrig i sitt liv frivilligt skulle stå över ett träningspass, att varje vecka börjar med en ny diet ”nu börjar mitt nya liv, den här gången ska det gå”.
  4. Drar sig undan
    Vill inte längre vara med när kompisarna ses, vill hellre vara hemma eller träna.

Vad är ett sunt förhållande till mat och träning?

Fundera gärna igenom vad du själv tycker är ett sunt och hållbart förhållningssätt till mat och träning. För SAFE innebär ett ”sunt förhållande” att vi uppnår en balans som ligger i linje både med kroppens sätt att arbeta och som också stöttar personens egen målsättning. Kroppen är ett biologiskt system, det innebär att den behöver växla mellan att bygga upp, ned och om sig för att fungera. Dessutom byggs kroppen av en mängd näringsämnen, alla behövs och har viktiga funktioner. Om kroppen får brist på vila, brist på näringsämnen eller energi blir den inte samarbetsvillig.

Ett sunt och hållbart förhållningssätt är ett slags tillitsfullt samarbete mellan dig och din kropp. Då är det viktigt att du ger dig själv energi och näringsämnen. Att du respekterar och följer kroppens signaler såsom mättnad, trötthet och hunger. Kroppen levererar signaler när den behöver vila och när den har lust att röra sig. Ibland är det svårt att tolka signalerna från egna kroppen och det är en del av samarbetet att vi övar på att tolka dessa. Om vi samtidigt uppmuntrar oss själva och våra val, blir även hjärnan nöjd och belönar med mer lust och energi. Ibland behöver kroppen påstötning för att våga, hålla ut och orka. Med pepp och heja-rop blir kroppen vår partner. På sikt belönar kroppen i gengäld genom att vi orkar mer och har större möjlighet att njuta mer av det vi valt att göra i livet. På så vis skapar vi massor med kraft som vi kan använda för att nå det vi vill uppnå.

  • Kroppen tänker inte ”rätt/fel” utan snarare ”helt ändamålsenligt – mindre ändamålsenligt i relation till det jag behöver”.
  • Tillåt och uppmuntra dig själv att göra näringsrika val av livsmedel och att variera träning med återhämtning. Man kan över tid inte bara ha den ena av dessa.
  • Var stolt över dina signaler från kroppen, exempelvis hunger, mättnad, lust att vila, lust att träna. Detta är signaler från dig till dig och de är viktiga.
  • Samarbeta med hjärnans sätt att arbeta på, peppa, heja på dig själv för de val du gör och var snäll och förlåtande när du blir tvungen att omförhandla. Hjärnan behöver veta vad den ska göra, inte vad som är förbjudet, fel, hemskt, dåligt och ”inte-vanor”.
  • För att hitta ”lagom” är det bra att identifiera mätbara mål. Ex. ”en full godispåse innehåller 7 bitar”.
  • När du äter lyxmat eller vilar, klappa dig på axeln och försök njut. När du tränar och äter grönsaker, fisk, nötter eller vad du nu tänker är nyttigt, var säker på att du säger till dig själv att du är bra då också.

Mandometer jobbar med evidensbaserad ätstörningsvård. Under SAFEs senaste klubbkväll berättade de att många av deras patienter efter behandlingen upplever en besvikelse över att så få människor runt dem inte reagerade och hjälpte till att säga ”stopp, hallå hur mår du”. Här är några saker du som medmänniska kan ha som stöttning när du har en magkänsla av att något kanske inte står rätt till:

  • Föregå med gott exempel genom att själv söka efter hållbara, balanserade vanor och var stolt över att du är du.
  • Var tydlig när du inte delar synsätt på mat och träning med en person du tror är i riskzonen. ”Det där är ditt sätt att tänka, jag tänker annorlunda”.
  • Du förvärrar inte läget genom att ta kontakt med personen- det finns sett utifrån sjukdomen inget att förlora. Omgivningens tystnad är värre för sjukdomens utveckling.
  • Många undrar besviket efter behandling varför så få runt omkring reagerade och försökte hjälpa till att sätta stopp tidigare.
  • Var medveten om anhöriga runt personen kan bli ”medsjuka” och omedvetet bidra till att dölja eller behålla sjukdomens beteenden.
  • Det är inte säkert att personen blir glad – räkna inte med blommor och applåder. Personen kan däremot bli tacksam senare för att du bidragit så att hen kunnat rädda sitt liv.
  • Våga ta kontakt. Checka av att du har ett gott syfte utifrån personens perspektiv, att du bryr dig och känner för personen du ska prata med. Beskriv neutralt det du sett och hört och utgå ifrån ”jag-budskap”. Exempel: ”Jag har ju lärt känna dig medan du har tränat här sista x åren. Sista tiden har jag märkt att du gått från att träna 3 gånger i veckan till 10. Jag har hört när du skällt ut motionärer runt dig när de hunnit före till den maskin du tänkt använda. Dessutom har jag lagt märke till att du ser ut att väga mindre nu än tidigare. Hur mår du?”
  • Det är viktigt att personen får professionell hjälp. Bra att känna till är att en person kan skriva en egenremiss, man behöver alltså inte få remiss från läkare på exempelvis vårdcentral. Hjälp finns att söka både på specialiserade kliniker såsom Mandometer och inom öppenpsykiatrin.

/Emelie Segergren

Leg Dietist SAFE

Läs mer på www.mandometer.se